Vissa bråk är så himla onödiga bråk.. jag har haft överseende med så mycket, nästan för mycket ibland och det kommer jag förmodligen fortsätta med också eftersom jag egentligen inte vill någon något ont.
Däremot känner jag att jag inte tänker ta parti för någon igen, såvida jag inte verkligen har säkra grunder att stå på och verkligen själv tycker något i frågan..
Fick iaf en tankeställare idag när jag fick höra att jag utnyttjar min pojkvän och aldrig jobbar själv. Att han betalar allting och att jag bara sitter på arslet samtidigt som jag får allt jag vill ha...
vet inte riktigt hur jag ska ta det?
Visst får jag väldigt mycket av min pojkvän, visst betalar han väldigt mycket.. och visst tjänar han så betydligt mycket mer än mig också.. Jag skulle aldrig utnyttja honom, däremot är jag evigt tacksam för varje dag jag får spendera tillsammans med honom! Finns garanterat många som är fruktansvärt avundsjuka på hur otroligt bra jag har det egentligen.. Fullt förståeligt!
* Jag har en pojkvän som älskar mig oändligt mycket
som ställer upp, tröstar, stöttar, kramar, skrattar och gråter med mig
* jag behöver inte vända på kronorna för att vardagen ska gå ihop
* jag har ett jobb att gå till och en lön jag överlever på
* jag har få men värdefulla vänner som jag kan dela mina tankar och bekymmer med
* jag har en familj som finns där för mig i vått och torrt
* jag har 2 små hundar som överöser mig med pussar så fort inte Danne gör det
* och sist men inte minst har jag hälsan, jag får vara frisk, stark och lycklig!
(om man bortser från mina pms-dagar)
Jag har så många rikedommar runt mig som jag bara tar för givet ska finnas där, inte undra på att det retar folk... men visst kan man säga det till personen det rör, istället för att prata bakom ryggen med folk som inte ens känner en? Är det för mycket begärt...? Såpass mycket kräver jag av mina vänner iaf....
Från det ena till det andra måste jag skriva en sak som dykt upp i mina tankar i några dagar nu.. Har ni någonsin känt hur otroligt dåligt man passar ihop med vissa människor? Hur man helst bara vill krypa ihop och försvinna genom golvet/marken i deras närhet? Hur otroligt pinsam närvaron kan bli? Hur otroligt lite man har gemensamt med vissa, det blir nästan krystat.. Jag ska dra mig från att hamna i dessa situationer igen, samtidigt som situationerna nästan får mig att vilja skratta? :) Detta har hänt mig några ggr och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig.. jag brukar inte ha problem med folk...
Nåja.. nu ska jag och min huvudvärk vila lite, ny arbetsdag i morgon och sedan hem till Malå och familjen :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar