Den där kärleken..

Som ni ser på bilden ovan har jag blivit kär igen..I vad ? Jo, en Wiljakopia utan dess like. Jag kan inte hjälpa det men jag skulle så hemskt gärna vilja ha henne. Jag om någon borde inte sitta och titta på cavalierer på blocket, det kan bara sluta på ett sätt!

Olycklig kärlek.... *suckar djupt*

Här nedan är min Wilja *Älskar*

I mammsen och pappsens trädgård sommaren 07...

Den underbaraste lilla hunden på denna jord.....

Samma dress - vi hör ihop!

En dag när jag var ute och gick mötte jag ett äldre par, tanken slog mig då att dom hade samma joggingställ på sig. Sen har jag mer och mer börjat lägga märke till detta fenomen. Ju mer jag lägger märke till det, desto mer går jag omkring och stör mig på det. Vad är det egentligen som får folk att vilja gå omkring i samma kläder? Är det ett typiskt vi-hör-ihop syndrom? Isf tycker jag verkligen att det är störtlöjligt. Ännu mer skrattretande är det när "yngre par" apar efter detta och också springer omkring i likadana kläder. Jag hoppas att jag aldrig blir så tragisk iaf. Tittar man i klädeskataloger så uppmanar dom ju till och med till det, shit......

Det har inte undgått mig att lägga märke till par som delar på mailadresser. Det om något kittlar min skrattnerv. Hur ser det ut med t.ex mailto:johanna_o_Jim@hotmail.com, eller

andersochjulia@hotmail.com Som att dom vill skylta med att "vi har inte några som helst hemligheter" för varandra. "Vi har det ultimata förhållandet, vi kollar varandras mobiler och det göööör ingenting".

Par som delar på samma msn..Antingen heter dom "Anders och Julia" eller så byter dom nick beroende på vem av dom som sitter där. Jag kan helt enkelt inte låta bli att sitta här nu och reta upp mig på det. Vart tog privatlivet vägen? vart tog "egna vänner" vägen? Jag tror att det är oerhört viktigt att ge varandra lite "space" och förtjäna tilliten. Jag skulle aldrig acceptera att dela mailadress eller msn med min sambo, herregud.. man delar ju tillräckligt mycket som det är, säng, vardag, bestick, dusch, bil, hem osv osv...

kan man inte försöka hålla det på en lite mer normal nivå???

cocillana - Pest eller kolera?

06.25

Ja det är vad klockan står på denna tidiga morgon. Det är fortfarande mörkt ute och ser fruktansvärt kallt ut. Haft en helt otrolig hosta dom senaste 3 dygnen, kan man varit så nära att hosta upp lungorna utan att lyckas, så har jag iaf lyckats med det.

Ringde vårdcentralen igår och bad om en flaska hostmedicin mot rethosta. Gick och hämtade ut den, cocillana.. Fint, det har jag hört ska vara bra mot hostan. Läste på doseringen - 10-15ml om du är vuxen. Sure bacon, nog är jag vuxen alltid. Jag tog 15ml och en liten skvätt, trött på hostan som jag var. Hostan blev bättre, kom bara några lätta hostningar efter det. Den var besegrad, det var även jag. Mådde skitskumt hela gårkvällen och kände mig nästan lite yr. Sen övergick det i illamående och lite självömkan, trött blev jag på köpet.

Innan jag somnade tog jag ytterligare 5ml för att slippa hostan under natten. Har sovit fruktansvärt dåligt dom 2 senaste nätterna.

Sov som en stock hela natten, lika gott som man gör i fyllan.. Då kan ni ju gissa hur det kändes när jag vaknade? Jo, ta en baksmälla ggr4. Fyfan så illa jag mådde och fortfarande mår.
Så fort jag ställer mig upp känns det som att jag vill kräkas och dessutom var jag tvungen att ta ytterligare 5ml för att bli väck hostan. Snacka om att känna sig tvingad att välja mellan pest och kolera. Hur fan kan folk punda på det här???
Nu blir det soffläge.

För övrigt upptäckte jag nyss att det faktiskt står 5-10ml på anvisningen och jag i min upphetsning plussade nog ihop det. ops ?

12.03

Gick och la mig igen runt 7 tiden och sov till fram mot 11, det var skönt. När jag vaknade mådde jag lite bättre, ändå tills jag ställde mig upp. Jag har iaf lyckats äta lite mat nu iaf så det känns lite bättre. Känner mig otroligt seg i huvudet, kan inte denna baksmälla bara släppa?

Ute är det soligt och fint väder nu, gick en sväng med hundarna så att dom fick kissa och göra sitt. Men det känns att hösten är här och att värmen enbart finns i solens strålar. Dom där vår-sommarkänslorna är som bortblåsta och framför mig/oss finns istället en mörk höst-vinter. Jag förstår varför folk blir depprimerade på hösten. Särskillt singlar, (ursäkta). Sommaren är förälskelsens tid, folk blir kära väldigt lätt. Folk träffas på fester, krogen, på stranden ja överallt och hittar på roliga saker ihop. Sommarförälskelsen sätter ett leende på människors läppar och lyckan sprudlar. Nu är det höst och det värsta har börjat lägga sig för alla. Folk går inte på krogen mitt i veckan, stranden är öde och det som en gång var så fullt av liv har återgått till sin vardag. Singlarna vill inte vara singlar längre utan mycket hellre ha någon att krypa upp i famnen hos, någon att hålla i handen, någon att hålla om i soffan samtidigt som stearinljusen lyser upp mörkret i vardagsrummet. Det här måste ju helt enkelt vara grogrunden för deppression. Vem vill vara ensam egentligen?

Konstiga tankar - tänk om..

Ibland har jag sådär galet tokiga tankar för mig och även om dom är sådär otroligt tokiga så tror jag inte att jag är riktigt ensam om att ha dem heller.

För några kvällar sedan var jag ute och gick med en vän och vi passerade viktoriabron. Jag höll min mobil i handen och fick plötsligt ett sådant sjukt infall av att vilja kasta den i älven, eller inte kasta den i älven..mer låtsas kasta den i älven men ändå hålla kvar den(!?) Sen blev jag sådär orolig för att jag skulle tappa den och började fantisera om vad som skulle hända om jag faktiskt tappade den när jag låtsades kasta den. Då skulle jag alltså kasta bort en av mina käraste ägodelar? varför skulle jag ens vilja tänka tanken på att låtsaskasta den? Blev nästan lite upprörd över att det skulle kunna hända att jag tappade den ifall jag försökte.

Ibland har jag verkligen så fruktansvärt lite att tänka på verkar det som...

Ibland när jag går i trappor brukar tankarna skena iväg och jag tänker på hur det skulle bli om jag skulle ramla. Säg att jag ramlar och slår ut framtänderna? Hur skulle det se ut? Jag skulle förmodligen inte se klok ut och det skulle nog ta rejält ont. Sen skulle jag måsta till tandläkaren och bara det är ju en skräck i sig. Och vad som händer där vill jag knappt tänka på... Förstår inte varför tankarna skenar iväg såhär, men jag tänker tanken väldigt ofta när jag springer i trappor, framförallt stentrappor. Sen blir jag nästan sådär löjligt försiktig för att undvika att det händer.

Alla vet ju vilken stämning det kan vara på bussar på kvällarna.

Alla sitter lugnt och stilla på sina platser, man iaktar folket som kliver på och folket som kliver av. Alla vet vid vilken hållplats dom ska kliva av, man trycker bara på en knapp för att stanna bussen. Visst låter det enkelt? För mig kan det vara fruktansvärt komplicerat alltså.

Man sitter där i mörkret, försöker urskilja var man är. Om och om i tanken tänker jag på att jag ska trycka på den där knappen, den lilla röda knappen. plättlätt..jag trycker bara...

Sen tänker jag på att när jag trycker på den där lilla röda knappen, så vet ju alla att det är JAG som trycker på den. Det innebär att alla kommer att titta på mig.. Alla kommer att följa mig med blicken när jag går längs gången, staplandes, för tro aldrig att man kan gå normalt i dom där gångarna, kanske fastnar man med väskan någonstans också som pricken över i:et.

Lyckas jag ta mig hela vägen fram till dörren så tänker du nog att det måste vara vunnet. det är väl inte alls säkert? Jag har fortfarande allas blickar på mig. Vem vet, jag kanske ramlar just där utanför? det kanske är halkigt ute? tänk så pinsamt om jag ramlar och alla ser det? Jag sitter där på min plats i bussen och har gått igenom senariet gång på gång i mitt huvud. Ska jag ta på mig väskan på ryggen eller ska jag hålla den framför mig när jag går? Vad är smidigast? Om jag gör så, tänk om... tänk om... tänk om...osv..

Allt detta för ett simpelt litet knapptryck på en liten röd knapp?

Jag närmar mig min hållplats. Jaha..... då var det dags..... ;) Och kors i taket, det gick ju riktigt smidigt!

När man håller i något som man verkligen inte bör tappa, en vas, ett barn, en matbricka ja vad som helst. Hur många har inte tänkt tanken på att släppa det och vad som skulle hända då?

man vill ju verkligen inte göra en sån sak, ändå tänker man tanken ibland.

Ibland när jag hållt i småbarn har jag tänkt tanken på vad som skulle hända om jag tappade barnet, eller bara släppte barnet. Inte för att jag någonsin skulle göra en sån sak, tanken kittlar bara. Jag tänker inte så för att jag är ond (tror jag åtminstone).

vad händer om jag gör det ???

*ler lite*...

Jag har faktiskt väldigt väldigt många skumma tankar ibland.

Ibland när jag ser en människa som sitter och stirrar ut genom en ruta, fastnat med blicken i golvet, eller någon annanstans, kan jag inte låta bli att fundera på vad dom tänker på? Sitter dom och tänker på sånt här strunt dom också? Sitter dom och dagdrömmer och kokar ihop små historier dom också?

Om jag gör såhär-blir det såhär-sen såhär- och då händer dethär. eller - dethär, och jag vill-sådär.

jadu, mycket är galet....

Människors egoism och lätthet till tårar.

Detta är ett ämne jag länge gått och funderat på, och sakta men säkert kommit fram till att det verkligen stämmer. Vad är det då som stämmer? Jo att vi människor är ett gäng egoister och enbart gråter för våran egen skull och aldrig och sällan för någon annans. Hur mycket vi än låtsas och försöker bry oss om andra är det ändå oss själva vi bryr oss mest om. Många människor och många av mina vänner säger att dom är "för snälla". Självklart kan folk vara snälla, men för snälla? Kan dom verkligen det? Kanske lite snällare än andra egoistiska medmänniskor, kanske inte..Jag tror ändå att när det väl kommer till kritan så är dessa människor lika egoistiska.

Tänk dig själv, hur är du när du gråter? Gråter du för att du tycker synd om någon annan? eller gråter du för att du tycker synd om dig själv? för att du är ledsen? Många skulle nog svara "Joho, jag kan visst gråta för någon annans skull" Jag skulle i själva verket vilja säga att du ändå på något sätt relaterar till dig själv i den frågan.

Sitter du och ser en film och den blir sorglig, säg att någon dör.. klart man tänker..tänk om det skulle drabba MIG, min familj, mina vänner, någon JAG känner. Utan att man tänker på det så lever man sig in i filmen och tankarna skenar iväg med en. Man vet ju att det inte är verklighet så varför gråter man då till något som dom övat och övat inför i veckor? Enbart för att ställa till det i våra stackars hjärnor?

Tänk dig att du går på en begravning..
Självklart är du ledsen över att din bäste vän gått bort. Du tittar på fotografiet längst fram på kistan och känner klumpen i halsen, hur ögonen tåras lite. Du lyfter blicken och tittar framåt, mot första raden.. där din väns familj sitter.. Dom gråter.. Kanske är det där det brister för dig? kanske är det där det blir allvar? Din vän finns inte längre.. varför gråter du? För att du tycker synd om din väns familj? eller för att du tycker synd om din vän? eller för att du tycker synd om DIG SJÄLV ? Med all sannorlikhet gråter du just därför att du tycker synd om dig själv!
Nu tycker ni säkert jag är okänslig och väldigt kall i mitt påstående, men fundera på det en minut eller två... Det är ju Du som aldrig kommer att träffa din vän mer, det är ju Du som blivit lämnad kvar här på jorden, Det är Du som gråter över DIN förlust. Med andra ord skulle jag vilja dra slutsatsen av att alla människor i kyrkan gråter för att dom tycker synd om sig själv, dom gråter för att DOM aldrig kommer att få träffa den här personen mer och tänker på allt roligt dom gjort tillsammans, dom känner saknad. Stackars mig....
Dom tänker inte på att döden kanske var en befrielse för den här personen? Kanske något vackert.. Den här personen kanske är på en mycket bättre, vackrare plats?

som sagt, människor är egoistiska, och tårarna som faller, faller pga självömkan.

När du bråkar med din pojkvän/flickvän/mor/far/vän varför kommer det tårar?
För att dom är dumma mot dig och du tycker synd om dig själv. kanske sa dom något som sårar dig? något som gör dig mindre bra än vad du själv tycker att du är?

Kommer ni ihåg när ni var små och ville göra något för att "alla andra fick".. och sedan fick inte ni? Hur otroligt arg och ledsen man blev, ofta smällde man i dörren till sitt rum samtidigt som man var rädd att göra dom ännu mer "omedgörliga".. Där inne grät man, man skrek och sa diverse saker man kanske inte menade egentligen. Man förstod inte hur dom kunde vara så dumma och trångsynta? Dom där föräldrarna, jo dom kallar sig så.. varför grät man då? Kanske för att dom satt upp gränser. Gränser för DIG? hallå? dina vänner får ju! Än en gång sitter man där och gråter och tycker synd om sig själv för att alla andra är ute och gör just det man så gärna vill själv, bara för att man har ett par föräldrar som "inte förstår vad som är bäst för en" ;). självömkan... Detta kan förstås gro ett litet frö av samveteskval hos dessa vuxna människor. Och hur många av oss har inte utnyttjat det? :)

När du blir lämnad av den person som betyder mest i hela världen för dig, varför gråter du då?
Jo, för att du tycker synd om dig själv. Hur kan HAN dumpa och lämna DIG? Hur kan han inte vilja ha dig?? vad har du gjort för fel? Människor blir bittra och desperata. Gör desperata försök till att få det som det en gång varit. Ibland är vi rädda för förändringar..
Vi gråter, ber om kärlek som inte längre finns, hoppas, gråter mer, blir efterhängsna och jobbiga. Vi fortsätter att gråta och älta detta ett tag till, tills vi kommer på nya bättre tankar. Först då kan vi fråga oss om det var värt det? var det verkligen värt att sänka sig till den löjliga nivån man befann sig på just då bara för att självförtroendet fått sig en törn? Bara för att vi inte förstod varför en annan människa som vi älskade inte kunde älska just oss längre? Egentligen inte. Det är då vi börjar skämmas.. Vi skäms över saker vi gjort, saker vi sagt och hur vi betett oss under denna fas, fasen att tvingas till självständighet. Kanske inser vi till och med att det här förhållandet inte var så värst bra egentligen? Det var just bara det att DU blev lämnad, det var inte Du som lämnade.. Visst håller du med om att det är en gnutta patetiskt? Livet vore så mycket enklare om vi inte var så egoistiska och inte tyckte så synd om oss själva.

Det finns så mycket grund för det här påståendet, och när man väl fått upp ögonen för det är det så mycket enklare att se och förstå.

Vi människor är egoistiska, och vi gråter aldrig och sällan för någon annans skull än vår egen.