Kan inte låta bli att fundera över hur vi människor är.. Hur vissa tänker och fungerar? Jag kanske är lite märklig jag också ibland som inte är så tacksam som jag borde vara över saker och ting? Hur styr man egentligen över känslorna som ibland svallar upp inom en? Kan vara en känsla av tomhet, övergivenhet, en känsla av lycka, glädje och kärlek. Alla dessa känlsor kan komma på en sekund och vara över på en halv, varför är det så? Att ständigt känna att man inte duger, att man inte är bra nog åt andra.. Var bottnar en sån känsla? självförtroendet? För oftast är det ju inte alls så.. Det finns alltid folk som bryr sig men ibland väljer man att blunda för det. Man struntar i dom som faktiskt vill finnas där, så då undrar jag? Kan det vara så att ingen än bra nog åt den personen? För att få, måste man även ge. Ibland är omväxling och variation något som hjälper. Varför ska man ödsla tid och krusa vissa personer om dom inte gör en lycklig? Om dom inte tillför något i ens liv..
Jul är en tid då många känner sig ensamma, bortglömda.. Samma sak alla hjärtansdag osv, som för övrigt snart är här.. vad kan man egentligen göra åt detta förutom att gå vidare i livet?, omprioritera, allt man är med om kommer förr eller senare att stärka en. Oftast är det helt underbara människor som mår sämst, som verkligen inte förtjänar det..
Ja, jag vet inte vad jag ska säga.. Jag känner mig ensam titt som tätt.. Men man lär sig leva med det.. Man lär sig leva med att det inte är så många som faktiskt undrar vad man gör, som vill veta hur man mår, som vill träffas och umgås.. Jag kan många gånger fundera över vad det är som jag egentligen gör fel? Eller är det helt enkelt så att jag inte passar ihop med folk? Att jag är så ointressant och tråkig? Kanske... jag vet inte... Jag försöker klamra mig fast vid det jag faktiskt har istället för att gripa efter halmstrån, vänner som faktiskt ändå inte kommer finnas där sen...
Jag har bott här i 3 år nu, jag har inte direkt ansträngt mig för att lära känna en massa folk, men självklart... ibland saknar man en bästa vän, en som man kan prata med om allt.. som man kan umgås med, vara med.. och som alltid finns där i mot och medgångar..en man kan lita på... Men det är rätt mycket att begära egentligen. Och allt jag kan säga är att ni som har det, var rädd om varandra...
Jag skulle känna mig ensammast på jorden om det inte vore för Danne, han är min livlina.. Han tycker om mig för den jag är...Det är han som gör att jag trots allt känner mig riktigt lycklig. Jag har alltid haft enklare för att umgås med killar än med tjejer.. Det är ytterst sällan jag hittar en tjej som jag kan vara mig själv med och ha roligt tillsammans med på samma sätt som jag kan vara mig själv och ha roligt runt killkompisar..
Men eftersom de snart är Jul kan jag ju ändå önska mig en kul, shysst och trevlig tjejkompis? ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tack för den mupp unge!!! Är jag bara ett dåligt bihang i ditt liv? Mjehehe..
Nej du är det bästa jag vet, och det vet du :) Älskar dig oändligt!!
Jag vet.. Ville bara störa mig lite;). Älskar dig ändå mest mitt allt.
Skicka en kommentar