Ledsen..

Det här med att vara ensam är verkligen inte min starka sida. Känns ungefär som att hela världen rasar när jag hör ordet ensam. Det är min svaghet, min absolut största svaghet. Samtidigt som jag älskar att vara ensam ibland, några timmar.. Ibland kan det till och med vara skönt att sova själv, men när jag vet att jag MÅSTE, då avskyr jag det, när jag inte fått välja det själv. Det sägs ju att det är svårare att vara ensam när man bor ihop med någon och är van att ha någon vid sin sida än när man bor ensam och faktiskt är ensam titt som tätt. Jag tycker aldrig att man vänjer sig vid att vara ensam vilken situation men än är i. Jag önskar att jag alltid fick ha någon nära, krama och hålla om.

Det känns lite som en sorts ångest som bara sköljer över en direkt. Jag blir väldigt anti, äter knappt, trött, slut och sitter mest bara och tycker synd om mig själv, ingen ro i kroppen, vilket gör det hela ännu värre. Ibland undrar jag, om jag inte är värre än ett 2-årigt barn som blir lämnad av sin mamma på dagis. Jag skulle seriöst kunna sitta hemma och lipa i dagar och skulle någon då fråga mig varför jag gråter, har jag nog egentligen inget bra svar att ge. Vad är det egentligen att gråta och vara ledsen över?

Jag är egentligen bara egoistisk.
Måste det vara så svårt?